Sveriges roll under andra världskriget.

[Mats]

Inledning
Sammantaget var Sverige under andra världskriget ett neutralt land, som verksamt arbetade för sin rätt att inte behöva ta parti för någon av dess krigförande grannar. Det gjordes visserligen åtskilliga avsteg från denna uttalade neutralitet, detta till förmån för de båda sidorna. Särskilt i början av kriget, då det tyska folket med nazipartiet i spetsen föreföll som den kraftfullare parten, valde Sverige att, av diplomatiska skäl, bemöta de tyska kraven någorlunda tillmötesgående. Det var först när nazisterna började få kraftigare mothugg, i bland annat Stalingrad, och i takt med att Sveriges försvar stärktes, som man vågade avböja nazisternas krav på, till exempel transiteringen av tysk militär genom landet och censurering av nazifientliga tidskrifter. I det fördolda, emedan man gärna inte ville att nazisterna skulle ha vetskap om det, samarbetade den svenska underrättelsetjänsten med de allierades motståndsrörelser och säkerhetsorgan.

I Sverige fanns det förvisso både extrem höger och extremvänster, d.v.s. både nazister och kommunister, men de båda utgjorde ingen större majoritet i det nydemokratiska landet. Annars var majoriteten av väljarna främst socialdemokratiska, eller apolitiska. Så i stort kan man säga att den nazistiska ideologin inte hade något fäste i Sverige, även om de Hitlervänliga samfunden, för det mesta, gjorde stora väsen av sig.

Sveriges neutralitet
När tyskarna, i gryningen den 1 september 1939, anföll Polen, var Sverige tidiga med att avlägg sin neutralitetsförklarning. Den svenska regeringen förklarade att landet förhöll sig neutralt, och efter att regeringen samlats för ytterligare beslut och åtgärder, kallade man in de värnpliktiga. Senare på dagen talar den svenske stadsministern Per Albin Hansson till folket via radio, där han sammanfattade Sveriges politik för de kommande åren.

"För oss svenskar gäller det nu att med lugn och beslutsamhet endräkkteligen samlas kring den stora uppgiften att hålla vårt land utanför kriget, att vårda och värna våra omistliga nationella värden och att på bästa sätt bemästra den onda tidens påfrestningar."

Lite senare, den 18 oktober, sammankallades det till nordiskt statschefsmöte i Stockholm, till följd av den oron som ryssarnas krav på gränsförhandlingar med Finland orsakade. De tre nordiska kungarna, och den Finske presidenten Kalli, manifesterade, inför hundratusentals jublandes människor, den nationella nordiska gemenskapen och dess ovilja att delta i något nytt krig.

Finlands sak är vår!
Vidare var svenskarnas engagemang för Finlands sak mycket djup. Efter det att ryssarna den 30:e november gått över Finska gränsen, tjocknade den redan stora oron hos de nordiska folken, emedan man då såg hela norden hotat. Men man kände också en stark solidaritet med, de enligt pressen, kämpande grannarna i öst. En vecka senare, på Finlands nationaldag, hölls i Stockholm, den första insamlingen till stöd för finnarna. En tunna fylldes den dagen med 4100 kronor och en vigselring i guld. Sammanlagt samlade svenskarna ihop 400-500 miljoner kronor som skickades till Finland. Från svenska staten fick finnarna ganska välkommande militärt materiellt stöd, i form av bomb och jaktplan, gevär och ammunition. Man bildade också en frivilligkår på 8300 man som skulle kämpa för Finlands sak. Vidare påbörjades, 1942, en kampanj som gick ut på att ta emot finska krigsdrabbade barn och ge dem försörjning. Totalt sett kom närmare 40 000 barn hit och hälften av dom stannade, vilket ytterligare förstärkte banden mellan de båda folken.

Norge och Danmark ockuperas
När Tyskarna utan förvarning invaderade Norge och Danmark den 9 april blev det oroligt bland svenskarna, bland annat då, i stort sätt, hela den svenska armén befann sig vid den finska gränsen i norr. Man gjorde en snabb mobilisering för att bemöta ett eventuellt anfall från tyskarnas sida, detta skedde dock i hemlighet, emedan man inte ville provocera tyskarna. Lyckligtvis kom inga tyskar, förutom ett och annat flygplan som förirrade sig över gränsen. Luftvärnet gav eld och sköt ned två tyska plan vid Uddevalla och Riksgränsen, detta hade dock nazisterna överseende med. Med detsamma som tyskarna ockuperat Norge kom kraven om transistering, det vill säga genomfart, från Tyskarna. Men kraven avslogs, med hänvisning till Sveriges neutrala ställning. När norrmännen sedan gav upp striderna, började också svenskarna böja sig för herrefolket i syd. Den 18 april gav svenska regeringen Tyskland tillåtelse för en humanitär transport, dvs livsmedel och sjukvårdsmatriel, till trupperna i Nordnorge.
När den svenska underrättelsetjänsten hade knäckt tyskarnas kodade medelanden, stod det klart att tyskarna var, oroande, djupt bedrövade angående svenskarnas ovilja att försvara sig mot eventuella Engelska anfall i Nordnorge och att man därför byggt upp en fungerande och hotande panzer-styrka där. Man gav då bud till det finska sändebudet om att man skulle försvara sig mot tänkbara brittiska styrkor, i hopp om att nazisterna skulle få nys om detta. Vilket de också fick, varpå Hitlers missbelåtenhet över Svenskarnas oförståelse för hanns intressen, till allas förnöjdenhet, svalnade markant. Deklareringen hade nu fått mycket större trovärdighet än om man talat direkt till Hitler. Det inkallade manskapet på 300 000, kallades dock åter när de tyska förbanden omgrupperades till följd av motståndet de mött i Sovjet.

Vidare neutralitetsbrott
När utrikesministern Joachim von Ribbentrop, i mitten av maj, övertog posten som Sverigeföredragande i tyska regeringen, fanns det inte längre några förmildrande omständigheter i förhandlingarna med Sverige. Tidigare hade Herman ”svenskvännen” Göring innehaft posten, vars milda attityd kanske kan förklaras med att hanns flickvän Karin var just svensk. Ribbentrop ställde ett formellt krav på att Tyskland skulle tillåtas sända tre tågsätt med vapen till Narvik. Men begäran avslogs, vilket ansågs kunna ha lett till ett tyskt anfall. Men istället kallade Ribbentrop till ytterligare förhandlingar med liknande krav, fast denna gång tillade han att ett avslag skulle betraktas som en "direkt ovänlig handling", vilket tolkades som ett hot. Tack vare det i det närmaste direkta hotet mot riket gick förslaget. Vidare skulle Sveriges regering, redan ett år senare, tillåta en hel tysk division, Engelbrekt, färdas genom landet från Norge till Finnland, för att gå mot Sovjetunionen. Denna gång var Tyskarna fullt övertygade att Sverige skulle samarbeta i kriget mot kommunismen, men svenskarna var i vanlig ordning tveksamma till idén. Men efter hårda inbördes diskussioner, politiker och deras partier emellan, tillkännagavs slutligen ett offentligt meddelande:

"I det läge, som uppkommit genom det nu utbrutna kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen, kommer Sverige att orubbligt fullfölja sina strävanden att hävda sin självständighet och sitt oberoende och att hålla sig utanför krigiska konflikter. Det nya läget har emellertid ställt oss inför vissa särskilda frågor. Sålunda har såväl från finsk som tysk sida framställningar gjorts om tillstånd att på svenska järnvägar från Norge till Finland överföra en till en division begränsad truppstyrka. Regeringen har, efter riksdagens hörande, medgivit att så får ske under för svensk suveränitet betryggande former."

Pressen
Censur var ett av tyskarnas krigslist, inte bara på hemmaplan utan också utomlands försökte de lägga munkavel på pressen, antingen med hot eller fjäsk. Sedan sitt maktövertagande 1933 hade Hitler många gånger stört sig på den svenska tryckfriheten och många gånger hade det påpekats inför de svenska ledarna. Men när ett tiotal tidskrifter önskade skriva reportage om tortyren i de norska fängelserna, stoppades detta av den svenska regeringen. Detta emedan Sven Hedin (svensk upptäcktsresande och tyskvän) varnat den svenske kungen, Gustav V, för pressens inverkan på de svensk-tyska relationerna. Hedin hade nämligen själv besökt Hitler och fått intrycket av att han var nära att tänka om angående sin inställning till Sverige.
Denna censur ledde givetvis till häftiga diskussioner angående den svenska tryckfriheten. Man ifrågasatte hur långt man egentligen fick inskränka på demokratin i försvarssyfte. Vidare förbjöds även ett fåtal andra skrifter, bland annat antinazistiska böcker.

Kriget och Sverige vänder
När det stod klart att Tyskarna inte längre var lika stort hot som tidigare började Sverige rikta in sig på fred. Den 9 mars 1943 kallade Finansministern landets ledande industri och handelsmän till möte för att diskutera övergången från krigsekonomi till fredssamhälle. Efter kriget kunde Sverige, som var helt oskadat och hade en industri i toppform, stiga in på den internationella marknaden och skapa de ekonomiska förutsättningar på vilka välfärdssamhället skulle komma att byggas.
Den 5 augusti 1943 stoppas den tyska transisttrafiken till Norge och den 1 juni 1944 stoppades de tyska kurirflygplan som tidigare fått tillstånd att flyga över Sverige. Avtalet var att endast två plan varje dag skulle få passera, med post och icke vapen eller stridsförande personal. Men efter ett antal skandaler, bland annat när ett nödgat plan som landat i Värmland, visats sig hava ett maskingevär ombord, kunde man lättare avskaffa trafiken emedan kraven inte följts.

Sverige med facit i hand
Nu i efterhand står svenskarna eniga med resten av västländerna, tyskland inräknat, om ståndpunkten att nazismen är förfärlig och hemsk. Detta är i vanlig ordning, emedan nazisterna förlorade kriget. Tyvärr är den omogna och onyanserade inställningen om att nazismen skulle vara liktydig med ondska, eller enklare fel, är den som i regel tillämpas när det ska till att diskutera historia och politik. Man brukar fråga sig hur man kunde låta detta ske, varför stod man bara och såg på. Man syftar då givetvis på förföljelsen och utrotningen av judar. Svaret på denna fråga, förutom att vissa förhöll sig godtyckliga till processen, är att majoriteten av folket inte har något intresse för omvärlden överhuvudtaget och därför gärna blundar för alla främmande hemskheter. Vad som skrämmande är, är att dessa som säger att nazismen enkelt är fel och att Hitler skulle vara detsamma som djävulen, eller ändå värre, att Hitler skulle vara en löjlig och fånig pajas i stil med den judiske komikern Chaplins tolkning ”Diktatorn”, dessa människor är precis sådana som inte skulle lägga märka om något liknande skulle hända idag. En annan felaktig och tyvärr vanlig föreställning är att antisemitism skulle vara något typiskt tyskt eller nazistiskt. Faktum är att de rasbiologiska värdeberäkningarna var mäkta utbredda i vetenskapliga kretsar över hela västvärlden, ofta jämte de nationella värderingarna. I Sverige var man i början av 1900-talet speciellt ivriga att bedriva rasbiologisk forskning, jag citerar ett stycke från den ytterst välgjorda vetenskapliga samanställningen ”Svenska folktyper” från 1919:

”Ett folk, som stadigt degenererar, lär icke i längden kunna hålla sig uppe i kampen om tillvaron, hur militäriskt väpnat det än kan synas vara. Vi må komma ihåg, att kulor och krut skydda oss ej mot tuberkulos, alkoholism, nerv~ och sinnessjukdomar samt för andra dylika samhällsfiender. Det skulle vara vidare bättre, om kulturstaterna, i stället för att rikta sina rustningar och vapen gentemot varandra, ville använda sina inkomster och gemensam kraft på att bekämpa fienden av detta slag”.

Man var vid 1900-talets början, med Darwins ”survival of the fittest” -idéer i baktankarna, överens om att vissa raser och folktyper var andra överlägsna och att dessa herrefolk kunde förlora sin prakt ifall deras blod beblandades med mer tvivelaktiga raser. Dessa tankegångar var alltså inte alls annorlunda än den tyska rasläran.

Vidare angående judefrågan, som det allmänt kallades på den tiden, så var Sverige på 30-talet då Tysklands judebojkott blev känd, ytterligt ovilliga att ta emot judiska flyktingar. Även när nazisternas ”brott mot mänskligheten” började skymta var det svenska utrikesdepartementets allmänna synpunkt att det var judarnas flykt som var problemet, och inte nazisternas förföljelse. Men, och det får vi inte glömma, så var senare Sverige ensamma om att aktivt försöka rädda judar, sedan man insett att judedeportationerna till det inre av Tyskland inte var någon "omfördelning av arbetskraft" utan en tragedi av gigantiska mått. Strategin var att man bad om att få ta emot de judar som man påstod tillhöra Sverige på ett eller annat sätt. Man smugglade till och med ut falska pass till de norska judarna. Detta handlande var unikt för hela världen.

Att Sveriges neutrala ställning under andra världskriget skulle vara annat än taktiskt råder det faktiskt tvivel om, då man påstår att dessa handlingar skulle grunda sig i feghet. Det kan väl på ett sätt stämma om man anser att det är annat än dumt att provocera en krigarstat som Tyskland att attackera ett relativt svagt land som Sverige. Men vad som ofta glöms, eller snarare, sällan talas om, är de som gjordes för de allierades sak. Britterna fick till exempel kullager från svenska fabriker sedan 1943, då trotts att Hitler fortfarande ansågs vara ett hot. Vidare spelade Sverige en viktig roll i utbytet av krigsfångar som är väl värt att nämnas och utomlands så är bedömningen av Sveriges roll över huvud taget inte alls så kritisk som våra egna debattörer tycks vilja få den till.

" okänd "


Mats

[johan1]

Ja vad kan man säga
Sverige var ju ganska tyskvänliga, berodde nog en hel del på att man ansåg att det var
vår skyldighet att hjälpa Finland mot Ryssarna. De flesta svenskar som stred inom tyska armen
hade ju i sina kontrakt att de endast fick sättas in på östfronten.

Någon som sett SVTs kortfilm om "Svensken vid Omaha beach" ?

En intressant kortfilm om en svensk som tog värvning i amerikanska armen
och var med på D-dagen under landstigningen.

[Morgan]

Sverige och Tyskland stod mycket nära varandra ända fram till andra världskrigets slut. Fram till andra världskriget så lärde man sig tyska i första hand i skolan, därefter var det på en handvändning engelska. Det finns flera exempel på detta i boken Svenskar i krig 1914-1945 av Lars Gyllenhaal och Lennart Westberg.

Två exempel är far och son Nils Rosén. Nils Rosén d.ä. deltog under första världskriget i tyska armén som artilleriofficer och Nils Rosén d.y. deltog under 600 dagar som pansarofficer i tyska armén (det gjordes frenitiska försök att rekrytera honom till Waffen-SS, men Nils vägrade blankt. Tillslut fick han tillträde till Wehrmacht genom sin fars officerskontakter.). Där stred han på Östfronten med början i september 1943, och fram till krigsslutet hade han deltagit i 44 dokumenterade pansarstrider. Han började sin militära bana i Wehrmacht med en utbildning till Leutnant (fänrik) i april 1943 och blev till slut kompanichef. Till slut var Nils den enda officer som hade varit vid sitt förband ända från september 1943, alla andra "gamla rävar" hade stupat.

Det finns många fler liknande historier i ovan nämnda bok. Köp den, den är värd varenda krona.

Morgan